Hatkärlek.
Hej.
Jag har inte skrivit här på väldigt länge. Jag tänkte faktiskt inte skriva mer alls, egentligen. Varför? Mest för att D vet om den här adressen, och jag vill faktiskt inte att han ska ha någon större inblick i mitt hjärta nu. Hur lång tid har det gått sen han lämnade mig? Jag vet inte.. rätt lång tid, tror jag. Vi har ingen kontakt över huvud taget. Jag har väl fått något återfall ibland sådär, skickat ett sms när jag varit full och sagt att jag saknar honom, men det var länge sen nu.
Så. älskar jag honom fortfarande? Det är en fråga jag ställt mig själv lite då och då de senaste månaderna. Oftast låter jag bli att tänka på det, ibland tror jag till och med att jag kommit över honom helt och hållet. Men jag inser att jag ljuger. Jag har inte kommit över honom. Jag saknar honom sjukt mycket. Jag saknar de vi var tillsammans, det vi hade, vår verklighet som inte var verklig över huvud taget men som var perfekt för oss.
Han är borta. Jag tror till och med att han har träffat någon annan. Jag undrar om han någonsin tänker på mig. Undrar om han drömmer om mig. Jag drömmer om honom ibland. Ibland är jag så arg på honom, i drömmarna. Men ibland är vi bara tillsammans, mår bra. Jag tror inte vi skulle kunna må bra tillsammans, dock. En gång gjorde vi det, faktiskt. Men det var så länge sen..
Idag är första dagen på det nya året. Jag är lite småfull. Jag var fullare för ett tag sen, men jag har legat här och glott så pass länge att jag nyktrat till. Jag försökte sova, men det gick inte. Jag är för ensam.
Jag hoppas att han mår bra. Jag hatar honom så jag älskar honom och jag älskar honom så jag hatar honom. Han är en jävla idiot, den vackraste idioten jag någonsin sett. Han är en elak liten jävla fitta.. Den underbaraste jävla fittan dock.. Skitstövel. Fuck you! Jag älskar dig..
31:a inlägget.
Inte för att jag över huvud taget är intresserad av att göra något med någon annan, men att han kan säga så.. Jaja, nu påstår han att han är starkare än någonsin och att han inte mår dåligt av att jag inte finns i hans liv längre. Tack..
30:e inlägget.
När jag kom hem kom min lillebror och kramade mig. Han är snart 13 år. Jag började gråta och sa "Jag älskar dig". Han började gråta och sa "Jag älskar dig ockå". Sen sa jag "Oroa dig inte du. Jag kan aldrig lämna dig. Så länge du lever så lever jag". Det är sant. Jag kan inte lämna honom. Han är en ängel och jag kommer alltid att finnas här för honom.
Undrar vad mamma kommer säga när hon får veta. Hon kommer antagligen att få dåligt samvete för att hon inte var vaken. Men det ska hon inte ha, för hon är en ängel hon också.
Till D skrev jag "22 stygn för dig. Det har alltid varit mitt lyckonummer. Jag vet inte ens varför jag talar om det för dig. Antagligen för att jag hoppas att du ska inse att du älskar mig och komma tillbaka. Nej, ingenting är ditt fel".
Ja, jag önskar att han ska älska mig som jag älskar honom, men inte genom magi eller något. Bara att han själv ska älska mig. Men det gör han inte. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
På Måndag åker jag till min äldsta storebror i Borlänge. Jag skrev till honom "D har lämnat mig. Får jag följa med mormor till dig?". Mormor ska dit på Måndag, nämligen. Han skrev "Det är klart du får". Det är vad jag behöver, tror jag. Det är ett av få ställen som inte påminner om D.
Sen funderar jag på att flytta till pappa, när han flyttar tillbaka till staden där en stor del av min släkt på hans sida bor. Det känns absolut som den största nystart jag kan få..
Men egentligen vill jag bara ha tillbaka D.
.............
28:e inlägget.
Var detta allt? Allt jag var värd i dina ögon? Allt vi kunde bli? Av allt det vackra som en gång var, är detta allt som finns kvar? Jag får inget svar. Saken är klar. Jag minns en tid som var underbar, helt självklar, glasklar. Och nu är tomheten allt jag har. Min hals är full av gråt. Inte ett ord, inget förlåt. Du ser inte att det är svårt. Jag saknar dina armar runt min kropp. Jag saknar dina ord som viskar hopp. Blir det inte mer än såhär? Är det allt vi är.. Jag svär, jag kommer alltid att hålla dig så kär. Jag undrar vem du tänker på, där du är. Jag lovar dig, jag kommer aldrig se åt ett annat håll. Alla ansikten är skymda under mitt självmordsparasoll. Jag har inte längre någon koll. Smärtan river i mitt bröst. Jag minns din röst. Snart är det höst. Undrar om jag dör först? Om du kunde känna min törst. Hela mitt inre skriker efter dig, men du hör inte mig. Inte ett ord, inget svar. Säg mig, är detta allt vi var? Jag sitter ensam kvar, med de blödande sår som jag har, vattnet fylls av var, när jag sakta somnar in i mitt badkar.
27:e inlägget.
Nu är han trött på att jag frågar om han verkligen vill vara med mig. Han är trött på att jag beter mig som en liten unge. Han är trött på att jag är så jävla omogen. Han är så väldigt trött på allt, som det låter. Är det konstigt då att jag undrar om han verkligen vill vara med mig?
Förut höll han om mig så hårt när jag grät och lovade att alltid finnas där. Nu blir han totalt iskall och arg. Det gör så ont. Vad ska jag göra? Låtsas som ingenting, och vänta på att det ska vända? Vi kommer ingenstans när vi pratar om saker. Jag bara upprepar samma sak hundra gånger och han är trött på det också. Hur kan man vara så kall mot någon man älskar? Den enda känslan han verkar reagera på nu är svartsjukan. När han blir orolig eller svartsjuk eller paranoid, då ska jag finnas där. Annars behöver han mig inte det minsta.
Jag minns hur han kunde skicka 7 sidor långa kärleksförklaringar på sms. När han sa att han nästan grät av lycka för att han hade mig. Hur han alltid sa att jag var så förstående. Hur han ständigt påpekade att jag var vacker och smart och rolig.
Jag vill fortfarande överösa honom med dessa ord, men han hör dem inte längre. Och han säger dem inte längre. Jag tänkte köpa blommor åt honom när jag kom hem. Jag tänkte köpa massa saker. Nu vill jag bara gråta och skära upp kroppen och .. Jag känner mig helt ensam. Ska det vara såhär? Kommer vi att fungera? Just nu står vi bara helt jävla still, på en och samma plats och det verkar vara en omöjlighet att ta sig härifrån.
Jag är trött på att vara så svag. Allt oftare önskar jag att jag inte älskade honom så jävla desperat som jag gör. Det verkar som om vi båda bara mår skit av det. Nej, jag kan inte tro på hans kärlek längre. Men jag kan inte lämna honom. Jag har aldrig känt såhär förut!! Visst, så säger man alltid, va? Men nej.. Inte jag. Jag vill aldrig vara med någon annan. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag spendera månad efter månad i sängen. Jag skulle inte hämta mig.
Jag har misst en som stog väldigt nära mig till döden, och jag minns precis känslan. Att vakna på morgonen och tro att allt varit en dröm, och inse att det är verklighet. Käftsmäll på käftsmäll. Jag minns att jag tänkte att jag bara ville må bra igen, men jag kunde inte. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna skratta igen. Jag lovar, att det skulle kännas precis likadant att lämna D.
26:e inlägget.
Och jag är smockfull av förväntansångest. Skola? Soc? Praktik? Eller.. Bo på en parkbänk? Det senare lockar när jag tänker på de övriga alternativen och fylls av ångest av alla de slag. Svettas, kan inte andas, mår illa. Jag mår inte bra. Jag tänker på att självskada varannan minut, och det är illa eftersom jag har börjat skära riktigt djupt. Det är som en drog. Man ökar, och sen ökar man lite till för att ruset ska bli starkare..
Dock funderar jag på att bli ett Jehovas Vittne. Jag läser för fullt och det mesta faller mig i smaken, det är i stort sett den tro jag alltid haft. Men vissa saker vet jag inte om jag kan lita på, men jag hoppas det ändras för jag vill verkligen tillhöra något och ha en tro, en Gud som kan fylla det tomrum som alltid funnits inom mig.
Jag saknar D. Han har väl somnat för länge sen..
Vi har bestämt oss för att inte ha sex. Eller, han vill inte gärna ha sex av många anledningar men främst av religiösa själ. Och jag vill såklart inte ha sex med någon som inte vill ha sex.. Egentligen gör det mig inget, det är inte själva sexet som lockar mig. Snarare närheten, tillgivenheten och tilliten. Att känna mig så otroligt älskad, att få uppmärksamhet.. Det är vad jag saknar. Hans närhet. Men vi har nog inte haft sex på runt två veckor nu, tror jag. Kanske mer? Vi satte en månad som första mål, men ingen av oss har hållt räkningen. Tur att jag för dagbok då :).
Nej, jag skulle väl kanske ha försökt mig på att sova.
25:e inlägget.
Jag dalar. Ibland är jag så otroligt svag att det känns som om jag vore helt, totalt jävla ensam i hela världen. Då kommer impulserna. Carina tycker att jag ska sluta oroa mig.. Jo, det är ju mitt problem det där. Oro. Förväntansångest. Inga pengar, ingen skola, inget bidrag och jobba.. Det pallar jag inte i det här tillståndet. Vad ska jag ta mig till?
D är kvar där hemma. Jag oroar mig för att vi är påväg att bli som alla andra. Falla in i ett mönster, liksom. Jag vill aldrig att vi ska sluta ta i varann, eller sluta känna pirret i magen, eller sluta sakna varann kopiöst när vi inte setts på två dagar.. Jag älskar honom så mycket. Jag kan ibland inte kontrollera mig själv. Jag blir förtvivlat desperat och beter mig som en idiot. Helst hade jag velat kedja fast honom. Jag är galen i honom.
24:e inlägget
Detta blir den sista uppdateringen på obestämd tid. Jag åker nämligen hem idag (ifrån min mamma) och vi har inget internet för stunden. Men jag mår väldigt bra idag. Solen skiner och jag ska få träffa D, som tyckte att vi skulle spendera dagen tätt ihop i sängen. Inte mig emot! Stygnen ser bra ut, på benet. Men jag tror jag fått något blå-märks liknande efter sprutan, för jag är alldeles gul runt stygnen. Men de gör iallafall inte ont längre.
Jag kommer att sakna min kära familj och mina få vänner här, men det ska bli såå roligt att träffa D efter en vecka ifrån varann. Jag är nykär, och det är han också. Underbart!! I och för sig så har jag aldrig slutat vara nykär. Det är helt galet, vårat förhållande. Jag tror att det kan bero på att det aldrig står still. Man kan aldrig förutse något med honom, och det är en av alla de saker jag älskar hos honom. Även om det ibland blir stora bråk och mindre tjafs så är de bra stunderna de underbaraste jag någonsin varit med om.
Om jag tänker tillbaka på tidigare förhållanden så är det nästan skrattretande hur otroligt tråkiga och tomma de varit, om man jämför med intensiteten och den påtagliga kärleken mellan mig och D. Jag är en lyckligt lottad kvinna, det kan jag säga!
Men hoppas ni har det bra tills vi hörs nästa gång :)
Den 21:a ska jag träffa läkare och prata om sjukskrivning. Fast jag vet inte om jag får några pengar då eftersom jag inte har något jobb att sjukskriva mig ifrån, men jag tycker att jag borde få något minimum iallafall.
Och den 22:a ska jag träffa Carina, som jag ska ha som "psykolog" tills de "riktiga" har tid med mig. Jag gillar henne, hon är lättsam och trevlig.
Ha det bra!
23:e inlägget
Jag tycker att man ska behandla folk som man själv vill bli behandlad, men jag är väldigt säker på att om jag hade behandlat honom så här så hade han flippat. Men det är så klart stor skillnad. Han verkar vara helt blind. Han ser inte vad han själv gjort. Han ser bara mina brister. Jag har sagt att jag inte kommer att höra av mig och att han inte heller behöver göra det om han inte inser att han sårat mig. Jag undrar om det är nu det tar slut? Efter 6½ månad. Är det över nu? Jag blir spyfärdig bara jag tänker på det. Jag älskar honom så otroligt mycket. Men det känns som om han tar mig för given. Allt jag vill är att han ska älska mig som jag älskar honom, men jag känner honom inte som han är nu.
Jag hatar det här.
Try sleeping with a broken heart.
I'm gonna find a way to make it.
Återfall
21:a inlägget
Jag tycker om att plåga mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag tycker det är otroligt skönt att gråta. Jag har inte gråtit på länge. Det är som om tårarna trycker på, blir för många, vill komma ut. Men jag har för tillfället ingenting att gråta över, så dom får bli kvar en stund till.
Ibland längtar jag efter en valp. Jag har alltid varit en hundmänniska, och det finns inte mycket som är mer fantastiskt än att uppfostra en hund från barnsben, då den tultar omkring och faller ihop och slår skallen i allting, snubblar på sina egna fötter och bara får för sig att slockna på de allra konstigaste ställen i de allra knäppaste ställningarna. Valp luktar underbart gott. Att se den upptäcka något nytt, som en fjäder på marken eller den första snön, det är kärlek. Den är nöjd med så lite, den fyrbenta pälsbollen. Så nöjd med att bara vara älskad. Den behöver inget mer.
Men det kommer dröja länge innan jag kan skaffa en hund. Jag måste verkligen göra något med mitt liv. Jag kan inte fortsätta så här. Men det är så otroligt svårt!! Jag är inte lat, inte egentligen. Jag är bara otroligt jävla livrädd för allt!
20:e inlägget.
Fall. Det är ditt kall.
Lite poesi. Jag har flyt.
och glöm inte bort
Att havet det är stort
och livet, det är kort.
Igårkväll satt jag uppe och skrev ca 3 sidor i mina dagbok, som rimmade. Allting rimmade ! Snacka om flyt. Jag måste verkligen testa om flytet finns kvar.
Smek min kind, likt en vind, var inte blind
Öppna dina ögon och se, att det är dig jag vill leva me, tro och förstå de, jag vill så gärna se, dig le
Ta min hand, ro mig i land, stoppa timglasets sand och knyt våra band
Tiden den går, månader blir år, det blir aldrig som igår, men den läker alla sår
och kvar finns bara ärr, som skapar en mänsklig spärr
Och de låter en aldrig glömma, att det inte är någon ide' att drömma, för ondskan fortsätter att strömma.
Så ta nu tillfället i akt, och säg det du aldrig sagt, släpp stolthet och makt
för rätt vad det är, så finns jag inte här, men jag svär, jag håller dig så kär.
Likt vingklippta änglar faller snöflingor ner och jag ber och ber om mer och mer
och undrar om någon annan ser hur barnsligt jag ler och jag frågar mig själv om vi kanske är fler
som detta under ser, och står och ler, och ber om mer
Trädgrenars löv hänger kvar, faller inte än på flera dar, snön blandas med sommaren och sommaren stannar kvar, och jag kräver inga svar, för blandningen är underbar och i sig så självklar.
18:e inlägget
Jag drar med fingrarna över armen. Känner sorgen, förtvivlan och den desperata frustrationen som liksom fastnat där. Lila mot det solbruna skvallrar de om en strid som ingen någonsin kan vinna. Jag följer dess väg med pekfingret, undrar; var är ni på väg? Tror ni att ni kan fly? Nej, det kan ni inte. En del av mig önskar att ni kunde. En del av mig söker efter nyckeln bakom dörrar, under stenar och i trädkronors vandrarhem. Men en annan del av mig vet att ni blir kvar, för det finns ingen nyckel någonstans. Jag har övervägt att göra en, men vet för väl att det är meningslöst. Det spelar ingen roll hur många nycklar jag gör, det spelar ingen roll hur länge jag letar, jag blir inte av med den delen av mig själv som ni presenterar. Och den största delen av mig är tillfreds med det. Jag döljer ingenting. Jag står för vad jag är. Titta, om ni vill titta. Stirra om det är så. Ber ni så kan ni få en bild. Det är jag, och jag skäms inte för vem jag är. Så jag låter pekfingret fara över armen och vet, vet att det är okej.
